Det här kommer bli rörigt. Det lovar jag er. För oftast när jag brukar redogöra mina känslor, om och, för vissa saker så brukar jag komma in på sidospår. Men jag ska redigera mig själv. Jag ska ta det som är viktigt.
Jag började spela Wizard Rock. Tack pågrund av några vänner som i stort sett pushade mig in i att göra det. Vid den här tidpunkten hade jag inte ens lärt mig spela gitarr och jag stod inför det största valet i mitt liv. Vad skulle mitt Wizard Rock-band heta?
Det stod emellan Dumblewhore eller Solitary Snape. Och valet var betydligt enkelt. Inte för att jag minns att det var enkelt utan för att Solitary Snape kändes lite bättre i munnen när man väl sa det till sina vänner.
Vid den här tidpunkten så fanns det inte mycket att göra. Jag skrev och spelade in några låtar som alla är kända som Solitary Snapes folkmusiker/punkrockar-era och aldrig kommer spelas live igen efter dom tre första ganska skämmiga spelningarna.
Man kan ju fråga sig varför jag ens fortsatte efter den första spelningen. Jag visste att jag sög. Allt jag gjorde sög. Men det fanns den här lilla grejen som kallas publiken som var accepterande och applåderade trots att både dom och jag visste att jag sög. Det gjorde så jag fortsatte iallafall och det tackar jag publiken för.
Jag gav energi på scenen och jag fick tillbaks samma energi från publiken. Det var ett utbyte som jag tycker jag vann på trots att vi gav lika mycket.
Sen blev vi ett helt band. (Först var det bara Sampo som kom till undsättning för att jag bara skämde ut mig. Men han vet redan hur mycket jag älskar och tackar honom för det). Och vi rockade. Vi rockar fortfarande. Vi rockar nog mer nu än vad vi någonsin gjort. Den här eran är den elektriska-eran och är troligen det bästa jag sett mig själv vara delaktig av någonsin. Det är inte längre Jag och ett band. Det är bandet. Och bara bandet. Och resten av bandet vet att jag är skyldig dom tusentals med tack för att dom gjort det till något man kan lyssna på.
Men nu har det blivit mer av en biografi än en berättelse om mina tankar om Wizard Rock. Det känns fortfarande helt rätt att beskriva utvecklingen av mitt band. För folk som bara: Shit jag vet inte alls hur Solitary Snape har utvecklats.
Mina känslor angående Wizard Rock är att det är en fantastisk del av fandomen som är fylld av magi och känsla. Där alla är välkomna att vara med och ha roligt. Och mitt band skulle jag vilja säga är ett stort bevis på att vem som helst kan vara med. Vår nya gitarrist har aldrig läst Harry Potter. Han har sett filmerna men han har aldrig läst böckerna. Men han tyckte att det var en sån sjukt spännande och rolig musikgenre så han joinade bara.
Det finns inget stopp så länge som publiken finns och så länge folk vågar ha roligt på det här totalt nördiga sättet.
